Premiären x 2 avklarat!

Efter en lång vecka med rep in på småtimmarna har vi nu klarat av två föreställningar på en dag, premiär x 2.
Tack Karlshamn för det, vilken fin publik ni var. Imorgon blir det Alingsås och på söndag Trollhättan, SEN ska jag krama på min son i flera dagar och bara mysa hemma. Längtar så efter familjen nu.
IMG_5083.JPG IMG_5074.JPG

Christmasnight igång!

imageGrät mej hela vägen till Bromma, det är hemskt att lämna sitt barn och åka, man dör lite varje gång. Men, ny load-in, ny turné och jag är ändå så tacksam
för att jag får jobb och förfrågningar. Repen började idag, mycket låtar, stämmor och prator som ska in i skallen. Kommer bli bra och fint. Har du biljett än? Annars kan du bara gå in här på sidan och trycka på din stad för att få tag på biljett.

 

 

 

 

 

 

 

Tack Ålborg & Come Together!

Vilken resa, fort in, fort ut, en hel föreställning ur minnet. Jag älskar den, och alla fina kollegor som är vansinnigt bra. Urladdning blev det. Sen load-out och fort flyg hem till mitt älskade barn. En natt hemma innan utflyg till Karlskrona och Christmasnight.

image

När din ”bitch” i bakfickan och slipp jobba gratis!

http://www.borsen.se/Nyheter/fran-och-med-i-dag-jobbar-kvinnorna-gratis

DETTA mina damer och herrar är anledningen till att jag ALDRIG ger mej ens i de små sakerna hemma. Jag VÄGRAR ha 13 procent mindre i lön för att jag är kvinna. Jag BRÅKAR om att mina jobbdagar är mina, att först satt Gig VINNER, ingen mans jobb kommer NÅGONSIN vara viktigare än mitt. Jag KRÄVER exakt det jag ger tillbaks. Jag är ofta, har jag hört från flera håll med snopp, en jävla bitch och guess what?! STOLT över det. Imorgon åker jag på turné fram till 21 dec och förutom planeringen med att barn och fader kommer på väl valda ställen, eller att jag sover i sovkupéer på tåg så Sixten får träffa sin mamma, så är pappan LEDIG, underlättar för mamman. Det kan jag numera kräva då jag tjänar pengar som en man. Hade jag gett med mig tidigare så hade jag inte tjänat pengar som en man. Och då förmodligen suttit hemma. Inte haft tid och plats att skriva låtar som jag kan spela in på skiva. Så damer, vårda er bitch i bakfickan, den är bra att plocka fram och VIKTIG för era döttrar att se. (OCH söner).

pernilla_anderssonsodra_teatern_stockholm_2012-11-09_20121110_1658617042

Napp eller inte napp, sova i egen säng och det där jädra 70-talet!

När man ger sig in i denna debatt där folk drar svärd lika ofta som påven tar på sig sin påvemössa, är det väl i sin ordning att inledande proklamera: DETTA ÄR MIN ÅSIKT.

Jag minns när jag just fått Sixten, en långdragen besvärlig förlossning som slutade tre dygn senare i akut kejsarsnitt. Förstagångsmamma. Inte så himla kaxig, svag och livrädd för att göra fel. Tog lite tid innan amningen kom igång, men eftersom jag så gärna ville amma så tänkte jag: Nä FAAAN, det SKA gå. Och tillslut gick det fint.  Då kom nappens varande eller icke varande, åsikter, åsikter och fler åsikter.  ”Napp är oslagbart”, ”Det blir tyst direkt” (som att det skulle vara det viktigaste i livet), ”fantastiskt när man reser som ni gör, en enorm tröst på plan, tåg och i bilen”.

Nu är min älskade son snart 2 år och vi känner varann utan och innan, varje rörelse och blink eller ögonkast, jag HAJAR honom precis. Och min son har lätt för att få kväljningar. Något som även personalen på förskolan har noterat. Han har alltid haft det, redan då han ammade. Tillbaka till den osäkra nyblivna fysiskt svaga mamman. Som är så rädd att göra något fel, att inte ha tillräckliga instinkter (nu kan jag helt utan att blinka säga att det inte saknades instinkter, det gör sällan det, däremot så kände jag inte alls den lilla skrynkliga gubbliknande individ som låg på mitt bröst och tittade med vuxen blick in i mina ögon). Jag visste ingenting om Sixten och jag glömde att det var DET jag skulle göra. Lära känna. Inte fråga 580 morsor om nappens varande eller icke varande. Så jag höll på i två veckor, pickade på nappen, Sixten spottade ut, kväljdes, då provade mamman ett tiotal andra ideér som välmenande morsor delgett. Samma resultat. Kväljning och en synnerligen tydlig indikation: JAG VILL INTE HA NAPP! Som tur är insåg jag plötsligt, mitt i en ”pickapånappen”-bonanza, att jag skulle som danskarna säger HÅLLA  OPP!!! Inne i mej sa min röst: Lägg av nu, han vill ju inte ha nappfan. Då slutade jag.

Bara för att bli varse om nästa grej. ”Barn ska sova i egen säng” ”Man sover bäst i egen säng”, ”Man ska inte behöva bli en levande napp för barnet” (Jo, om man ammar är det precis det man ska vara). Och då hamnar vi i den mest omtvistade och känsliga diskussion om barn som verkar finnas: SOVANDET. Här är det återigen MINA ÅSIKTER jag förmedlar, och jag kommer inte ändra dem, ni får tycka vad ni vill, mormödrar, farmödrar, gamla tanter, farsor, lärare, karriärister och känslomässigt slutna läkare. Fem.Minuters.Metoden. Vet ni att den togs fram på 70-talet, alltså för snart 40 år sedan? Vet ni att det numera finns bra belagda forskningsrapporter som visar att spädbarnets hjärna inte bara utvecklas enbart genom genetiskt styrda processer utan i HÖG grad i det sociala samspelet mellan barnet och vårdgivaren. Barnet bygger upp den sociala hjärnan mycket tidigare än man förr trott och det kan förstå känslor av rädsla och övergivenhet på ett mer basalt plan, dvs närhet och skin-to-skin metoden är överlägset att stänga dörren och som femminutersmetoden förespråkar: ”att hela tiden vara stödjande och uppmuntrande, men  undvika mycket kroppskontakt och ett alltför tröstande beteende.” Jag tror inte att ett spädbarn kan uppfatta vad ett stödjande, uppmuntrande verbalt beteende är.  Jag tror de känner närhet som det mest tröstande.  Jag gör själv det än idag och jag fyller 40 i år. ”Barnen blir mer samarbetsvilliga av metoden”.  Jo, tacka f-n för det, rädda barn tenderar att vara mer samarbetsvilliga för att kanske kunna sno till sig mer närhet? Minns att man på 70-talet även förespråkade att barn skulle äta var 4:e timma, oavsett hur mycket det skrek. KAN VI LÄMNA 70-talet SNART?  Läsa ny forskning?  Skin-to-skin metoden har börjat användas i väldigt stor utsträckning på neonatalavdelningar, då man märker att barn som är för tidigt födda mår bättre och utvecklas bättre utanför kuvösen (naturligtvis måste de ligga i kuvös också och få rätt adekvat hjälp och vård) när de får närhet.

Konstigt nog  till skillnad från ”napp-fadäsen” så har jag aldrig varit det minsta tveksam gällande att hålla min son nära, i bärsjal, sedan ergobaby-bärsele, eller ha honom liggande på mej. Jag upplever att han gått i perioder där han behövt mer närhet och jag upplever också att han kommit över dessa perioder snabbare om han fått den närhet han behöver. Naturligvis har jag varit helt förbi av trötthet ibland, som alla andra morsor och farsor, särskilt då jag varit på turné och det ammas nätter, repas på dagar och spelas konserter på kvällar. Då har jag helt sonika lagt ner barnet i sin egen säng ett tag och det har fungerat också, kanske för att han vet att han alltid får komma till mej/oss när han vill. Det är så kort tid i barnets liv, så för mej är det inga problem. MEN, det verkar vara problem för väldigt många andra människor och jag kan bli otroligt irriterad på de gamla sägningarna: ”Barn måste härdas lite, så är livet”. Och att man tycker det är ok att säga dem övergår mitt förstånd. Alla barn är olika! Vissa vill sova själva, andra inte. Finns det några andra däggdjur som lägger sina ungar någon annanstans än hos sig? Varför är det mer rätt att ösa ur sig de gamla flosklerna än om jag skulle kontra och säga: Barn som blir avstängda från närhet utvecklar känslomässiga problem längre fram i livet, det finns forskning som belägger det. Att så mycket grundas innan barnet fyller två år. Att jag tycker man kan se på de par som väljer dessa metoder att de kramas väldigt lite och generellt är extremt noga med karriärer och sina egna liv? (grov generalisering, jag vet, är beredd att få på tafsen här), och att man numera kan se att ätstörningar, drogproblem, depressioner och antisocialt beteende är en verkan av hur mycket närhet man fick som spädbarn. Det skulle jag aldrig säga till någon som tror annorlunda,  eftersom jag respekterar oliktänkande. Men också för att jag försöker akta mig för att kommentera andras föräldraskap. Ibland blir jag sur på mig själv för det, särskilt när jag uppfattar metoderna folk ibland babblar om som direkt skadliga. Men jag brukar ändå hålla god min. Och tänker att eftersom det finns så många sätt att se på barn och uppfostran så får man helt enkelt agree to disagree.

Kan man då få önska sig likartat tillbaka? Varför inte hålla truten med sina 40 år gamla åsikter (nej mamma, han blir inte sjuk om jag ammar såhär ofta, jag älskar dej men håll flabben nu), om jag håller truten med mina åsikter för att vara trevlig? Och, hur kan någonsin närhet, kramar och ”sova hos” vara fel? Jo, så klart, om alla sover dåligt, naturligtvis ska man då lösa sina problem på det vis man tycker lämpligt. Men låt det vara något som är familjens ensak. Tyck inte så förbannat mycket, tror alla gör sitt absolut bästa och gör man inte det är man inte värd sina barn. För övrigt knixade Sixten förbi med en NAPP i munnen precis.  Han tycker den är lite rolig nu. Men får kväljningar om han har den för länge (läs en minut), så som han alltid fått.

1526360_10152008374453666_642964728_n