Turnédatum för sommaren och en svängig toffellåda!

Jag kommer under sommaren att göra ett fåtal utvalda spelningar tillsammans med gitarristen Fredrik Rönnqvist. Fokus just nu ligger på låtskrivandet och arbetet i studion med kommande albumet ”Tiggrinnan” som släpps våren 2016. Nedan kan du se hur bra en låda med morgontoffel kan låta, låten har arbetsnamnet ”Bättre än såhär”, det blir nog namnet sedan också men det återstår att se.

Gå till fliken ”turnédatum” för att se vilka städer som besöks. Eller titta bara lite till höger här så står det också.

Kram /

Pernilla

Det är inte mitt jobb att tillhandahålla skit till soptunnor!

 Jag är musiker. Skriver låtar och sjunger dem. Sitter i studion nästan jämt. Jag började med det yrket redan i tonåren, mina föräldrar är musiker, så det kom naturligt för mej att gå nedför den vägen. Första gången jag blev varse att  musiker ibland fick ett  ”kändisskap” att tampas med var då Svante Thuresson kom och hälsade på oss i Kristianstad. Plötsligt var alla grannar  närvarande runt huset och talte med gälla röster samt fnittrade starkt . ”Vad konstiga dom är och så löjligt dom skrattar” , tänkte jag. Svante själv verkade mest besvärad och blyg. Han var en motvillig ”kändis” i Kristianstad och jag kan inte säga att det verkade särskilt kul.

En ”Kändis”. Vad är det egentligen? Idag, när folk knullar i tv, är fotomodeller i tv, gråter, sjunger och lagar mat  i tv, ja gör det mesta i tv, är det då för att bli just ”kändisar”? VARFÖR vill man bli ”kändis”? För att få inbjudan till en röd matta och inviga en chokladpralin med andra ”kändisar”? För att kunna få lite rabatt på den där kända märkesväskan som gör att man ser ut som en bingotant från Skivarp?  För att bli lite extra sedd? Vara lite extra viktig? Kanske det. Vad kostar det att bli ”kändis”? HUR vill man bli ”kändis”? OCH: ÄR det roligt verkligen? Att vara ”kändis” utan ett ha ett hantverk bakom det?

Media är tudelat för mig som valt musiker/artist som yrke. Givetvis vill jag att ALLA ska veta vilka låtar jag skrivit, tycka att dom är bra, köpa biljetter till mina konsertturnéer och vältra sig i mina skivor. That’s my poison. Min fåfänga.  Annars hade jag varit nöjd med att sitta hemma själv och spela i lönndom. Media har hjälpt mej, mitt lilla ”genombrott” hos publik kom först tio år och sex album efter min debutskiva och självklart hjälpte det när radion började spela låtarna och tidningar skrev artiklar om mej. Jag tyckte då som nu också att jag har vettiga saker att säga och hyfsad koll på min integritet, så det har funkat bra. Mestadels. Utom då kvällstidningar ringer upp min svärmor och pressar henne på info om vårt bröllop, ljuger och skamlöst beter sig som gamar. Då blir jag jävligt ilsken. Det är OVÄRDIGT. Jag stänger dörren.

Kanske kommer det med ”jobbet” att folk ska kränka ens integritet. Eller så väljer man att det INTE gör det. Jag har aldrig varit en person som trivs på ”röda mattan”, undviker premiärer och  ser ingen poäng för mej att inviga den senaste fräna baren eller det ballaste sminkmärket med andra ”kändisar”.  Dessutom så har jag fått ”spons” från de kläd och eventuella bilmärken jag gillar just pga att jag INTE springer runt överallt och ”syns”.  Jag trivs bäst i studion, på turné eller hemma. Polarpriset,  Grammis eller musikrelaterade galor kan jag med visst obehag klara av och tycka är roligt när man väl gått förbi den där horden av journalister och kameror som jiddrar och håller på. ”Är du med barn”? ”Ska ni gifta er?” ” Ska ni skilja er?” ”Hur är du som fru”? ”Hur är Dregen som man”? Inte min grej.  Återkommer till VÄRDIGHET. Det är inte värdigt för varken den som frågar eller blir frågad att hålla på sådär.  Och jag har inget behov av att ”visa upp” mej som enskild person. Min självkänsla är på det viset god.

Jag har ett barn. Som själv ska få välja huruvida han ska bli ”kändis” eller ej. En dag. När han kan välja. Innan det så är det min uppgift att skydda honom. Det är jättesvårt, jag får tänka tusen gånger gällande sociala medier, Twitter och Instagram så jag inte hänger ut honom för mycket. Ibland blir jag så stolt och kärlekskrank att jag vill visa hela världen min guldklimp, hela tiden. Det är fel. Får hålla mej i hampan. Det är inte mitt liv att visa upp. Balansgång total. Vad är mitt ego och hans bästa? För mej är det inte att glassa på omslag till tidningar med kaninkokerskeleende och Sixten i knät.

Och. Om att vara ”kändis” innebär att det är fritt fram för skvallertidningar att boka en visning på det hus vi säljer  (för att hitta ett annat mer PRIVAT läge), ljuga för mäklaren och sedan gå omkring inne hos oss och snoka (skulle lämnat ett bajsblöja framme),  för att kunna skriva en genomgående torftig artikel i en pisstidning, ja då… säger jag upp mej. Det är inte mitt jobb att tillhanda hålla skit till soptunnor. Jag skriver låtar. Jag är musiker. ”Kändisskapet” kan ni få ha för er själva.  Och du som tog jobbet att åka hem till oss och smyga runt i vårt privata hem: pratade aldrig dina föräldrar med dig om värdighet? Nähä, misstänkte det. Värdigheten är en god ”het” att odla, det är den som gör att du somnar gott om natten och vaknar cool.



Pernilla på iPhone