”Här kommer snön” släpps idag!

Idag släpps  singeln ”Här kommer snön” som är singeln från mitt nya julalbum ”Vintersånger från Garbo”. Jag har skrivit om olika sorters jular som jag upplevt under mitt liv, från fina till mindre bra. Innan varje låt på albumet står en liten historia om hur låten har kommit till. Här nedan står just om ”Här kommer snön”, både historien om låten och också vilka som spelar på den. Trummorna är inspelade av Andreas Dahlbäck i Durango, stråkarna är inspelade av Emil Petterson i Soundtrade Studios , i övrigt skriven, inspelad producerad och mixad av mig i Shoebox Studio. Mastrad av Henrik Jonsson på Masters Of Audio. Omslag och formgivning: Pär Wickholm. Här kommer snön_Textjpg

Jag ligger stilla, mitt i smärtan.

Arton konserter senare in i sommarturnén, med endast fyra spelningar kvar och de två senaste framförda med hjälp av kortison är luftrörsinfektionen, tröttheten och yrseln ett faktum. Resorna sliter. Tempot och perfektionisten i mig också. Flygen, tågen, bussarna och hotellrummens torra, fadda luft kalibrerar med intensiv anhörigvård av Alzheimersjuk pappa samt en stark önskan att vara en närvarande bra mamma när jag är hemma. Efter besök på Sofiahemmet lyder ordern: ”Virus”. ”Du måste vila”. ”Nu”. Om jag varit 25 hade jag skitit i det. Kört på. Tänkt att ”det där gäller inte mig”. ”Jag kan mer”. Jag klarar ”allt”.

IMG_4018

Men jag är inte 25 längre. Jag är 43 år. Och så mycket smartare, snyggare, snällare och bättre mot mig själv än någonsin förr. Trots det ligger jag i soffan efter förskolelämning, med gardinerna nerdragna så ingen ska se mig och känner mig… Usel. Som inte orkar. Som borde gå till pappa som brukar få sin ångestgråt mellan 11-14. Idag skiter jag i det. Jag försöker vila även om det sitter en kamrer Ågren på ena axeln och skakar på huvudet åt min egocentrism. Irriterat säger jag högt till mig själv: Skärp dig och ta hand om dig när du är sjuk! Och då lyckas jag med konststycket att faktiskt slappna av, somna till och via den starka hostmedicinen jag fått utskriven drömma om en giraffgitarr (en levande giraff som efter halsen slutar i en gitarrkropp). Så småningom vaknar jag till av mitt eget fniss. Jag känner att jag börjar slappna av ordentligt och funderar på om jag kan sova ända fram till hämtningen av sonen. Då händer det. Det piper till i min iPhone. En gång. Två. Tre gånger. Jäklar! Det är pappa. Jag ORKAR bara inte det idag. Börjar genast må illa och hela kroppen spänner sig. Jag vänder ner skärmen mot soffan och tittar skamset bort. Två minuter senare hör hur jag hissen i trapphuset öppnas, mummel, lite gråt och steg mot min dörr. PLING-PLONG!!! Ringklockan skär argt genom lägenheten. Jag ligger i soffan, helt stilla. Yrsel, skam och matthet sköljer över mig samtidigt och jag är väldigt noga med att inte röra mig ur fläcken, jag andas knappt. Blundar. Pressar ihop läpparna och låtsas: Jag. Är. Inte. Här. Två signaler till, sedan hör jag bökandet in i hissen, en upprörd, ledsen röst och någon som tröstar. Jag hör mitt namn och tårarna börjar rinna.

Pappa och Pernilla 1977

Pappa. Stackars pappa, som med sin Alzheimer försöker navigera genom ångest och rädsla, hitta genom sitt dunkel och nå fram till någon sorts ro i kroppen. Han kämpar. När ryggradsrädslan slår till hittar han hela vägen hem till mig, in i porten och upp på 5 våningen där han vet att trycka på ringklockan. Detta fast han ofta frågar mig var jag bor, vad jag heter och vad jag gör för något på jobbet. När nöden kräver kopplar hans hjärna om och han vet exakt hur han ska gå tillväga för att nå mig. Flera vårdare vittnar om ett osvikligt lokalsinne i dessa stunder. Jag blir inte klok på det. Räcker inte till för det. Jag kan inte omsluta sjukdomen med mitt förstånd. Han SER ju så frisk ut och är bara 73 år. Pappa lever i alla sina tider samtidigt. Stunderna av igenkänning och glädje. Humor och samhörighet när jag spelar upp hans favoritlåtar står mot stunderna av rödgråtna ögon och darrande kalla händer som griper tag i mig för att finna klarhet i den förtvivlade frågan: Vad är det som händer med mig, varför är det så här? Det stämmer inte inne i mitt huvud! Snälla hjälp mig! Ring Pernilla!

Jag sitter bredvid, spelar stark, kramar, gråter med honom, lugnar och tänker: ”Det här klarar jag aldrig. Jag kommer inte fixa detta. Det är FÖR mycket och det gör FÖR ont ”.

IMG_2096

Tillbaka till lägenheten och min spelade bortresthet. Jag ligger stilla mitt i smärtan och har fullt utvecklat dåligt samvete. Känner det skölja över mig, gråter lite och sedan koncentrerar jag mig allt jag har på att andas. Länge. Jag andas och mässar för mig själv: ”ingen räcker till för allt, ingen räcker till för allt, ingen räcker till för allt”. När jag sedan lugnat ner mig lite så kommer en insikt farande. Vad är ”allt”? Vem bestämmer vad som är ”allt”? ”Allt” är väl mer ett filosofiskt begrepp egentligen? Det finns ingen siffra på hur mycket ”allt” innefattar. ”Allt” kan ju bero mer eller mindre på en individs personliga låsningar och självbild, i en oerhört självupptagen människas huvud kan ”allt” vara inget, tänker jag och börjar (som vanligt faktiskt) skratta lite smågalet för mig själv. Jag får för mig att vi i vår tid av bekräftelsemani har komponerat ett recept som lyder: ”Allt är lite mer än alla andra klarar av.” ”Klarar man av det så är det en fjäder i hatten”. Ganska korkat egentligen. Att bygga sin duktighet på ett luftslott. Jag inser att mitt dåliga samvete kommer slå till igen, flera gånger om under resan med Alzheimern, artisteriet och moderskapet. Och. Det är okej att låtsas att man inte är hemma ibland, fast det gör ont och man får ligga stilla mitt i smärtan. Det som däremot inte är ok är att slita så mycket på sig själv att ”självet” går sönder. Det är respektlöst och oansvarigt, för våra barn tittar på hur vi vuxna behandlar oss själva och därefter härmar dom det. Så det gäller att vara på sin vakt med låsningarna och perfektionismen. Säger jag till mig själv och försöker slappna av. Igen.

IMG_5659

Tack för en fantastisk sommar!

Bästa ni!

Tack för en fantastisk sommar, för att ni kom till konserterna och för att ni är världens bästa publik. Tack till Fredrik och Lars, vi är ett fantastiskt team. Nu ska jag skriva klart ”Vintersånger från Garbo” så hör jag av mig snart igen.

Kram / Pernilla

IMG_5659 IMG_5007 IMG_4312 IMG_5850 Photo 2017-07-15, 17 58 55 (2)  IMG_5260