Turnémammans mardröm

Scenario: Signering efter två timmars konsert i valfri stad i Sverige.
Dam något äldre än mig, säj 45-50:
– Men var har du lille Sixten?
Artist med lite krampaktigt leende:
– Han är hemma med sin pappa.
Dam med misstro i blick:
– Ojdå, jaha, det är en diger turné har jag sett, du måste vara borta mycket?
Trött, sönderrest mamma med istappar i röst, men ändå fortfarande leende eftersom det står folk och knäpper av sina mobilkameror bredvid:
– Jo, under en kort period blir det ju så i vårt yrke, men sedan kan jag ju vara hemma mer än de flesta mammor (varför försvarar jag mig??)
– Jaha, så pappa är hemma hela tiden då?
Pressad mamma, skämtsamt:
– Ja, det är en mycket bra pappa.
Plirande damen, med eftertryck:
– Så du är egentligen bara hemma 1 el 2 dagar i veckan då?
Mamma som börjar bli smått besvärad försöker avsluta:
– Ja så kanske det är denna perioden…
Dam lägger in nådastöt:
– DET är fantastiskt vilken bra pappa Dregen måste vara, tänk om alla män vore så?
Mamman får nog, ler OERHÖRT ansträngt och säger med istappar i rösten:
– Hur då menar du? Jämställda eller? Bekväma med sitt barn? Eller pappalediga? Jag förstår inte?
Dam, nu något förnärmad:
– Jag menar bara att det är fantastiskt att han är så duktig med sin son.
Mammaartisten reser sig, märkbart irriterad och på väg därifrån:
– Ja är det inte F A N T A S T I S K T så säj, att pappor tar hand om sina barn nuförtiden.
Damen:
– Men vänta, vi måste ju ta kort så jag kan visa alla hemma.
Sedan följer en för mammaartisten omåttligt lång ”nej den blev inte bra, den blev suddig, den blev jag ful på, nähä den blinkade du på, vi tar en till” stund. Mammaartisten lyckas smita in bakom scen och vrålar ut frustrationen i logen.
2014 är pappor FANTASTISKA för att de är någorlunda jämställda och hänger med sina barn. Andra (förmodligen hjärntvättade) kvinnor påtalar detta och hade jag fräst att ”jag var helt själv med sonen större delen av hans första år utan ”hjälp” (förutom på turnéerna då vi hade barnvakt och också DET var konstigt enligt vissa människor) vart är MIN medalj?”, ja då hade damen helt sonika kallat mej bitter. Det är 2014 och hur mycket jag än längtar efter min älskade son när jag är borta så ser jag hur bra det varit för honom och hans pappa att de fått vara lite för sig själva och hitta en egen grej. Jag är dock väldigt ledsen över att vi fortfarande har ett så ojämställt samhälle att folk tycker det är ok att gå fram till mig, få mej att känna mej som en dålig mamma (vet att lite av det ligger hos mej själv också, men ändå) och prisar en pappa till oanade höjder för att han tar hand om sitt barn. Jag har kvinnliga kollegor som berättar att pappor till deras barn på fullt allvar kallar sig för ”barnvakter” när de är med sina barn och kollegorna är ute och jobbar. WTF? 2015 måste bli bättre. Over and out, 4 gig kvar.

IMG_5255.JPG

23 klara 5 kvar.

Nu har jag snart varit på vägen i 5 veckor och varit ledig ungefär 1,5 dag i veckan. Tufft har det varit, att vara borta från familjen, men också fint att se hur nära min son och hans pappa blivit. På söndag är det turnéavslut och sedan lugn och skön jul. Ingen stress, väldigt få klappar och bara vila. Längtar. Ha en skön jul alla och tack för att ni kommit till konserterna.
/ Pernilla IMG_5458-1.JPG

Skäms på oss, bortskämda tramsmorsor!

I skrivande stund sitter jag i en taxi mot Arlanda och har en stor gråt/saknarklump i magen. Jag ska flyga och jobba, har gnällt hela morgonen över att jag måste vara ifrån min son i fem dagar. Min saknad har tagit enorma proportioner och tårarna har antingen runnit eller bränt under ögonlocken. Efter en sen lämning på sonens eminenta förskola, som han älskar, har jag hunnit surfa runt på nätet (jag har en bra macair) och se lite olika bloggar och krönikor komma upp. En Mama-kröninka önskar barnfria flyg, en annan småbarnsmorsa är sur för att hon inte kan köpa en väska för 15.000, och den tredje morsan klagar på sin bebis som gråtit hela natten efter en vaccination, när hon, mamman, har ett SÅ viktigt jobb att sköta på dagen. Får lite ont i magen när jag läser, lägger ifrån mej datorn och går ut och tar en kopp kaffe och en macka i lägenheten som ligger i kanonläge på Södermalm i Stockholm. Slår på tv:n och ser rapport, ett inslag där en mamma är rädd för att hennes barn inte ska klara vintern då de alla är barfota och maten inte räcker. DEN ÅNGESTEN. Plötsligt känner jag mej äcklad över mej själv, mina kollegor och hela vår löjliga livsstil som går ut på att HA så mycket som möjligt och samtidigt gnälla över att saker och ting inte är bra ändå. ”Man kan inte jämföra problem så, då hade ingen fått vara ledsen”. Jo det kan man. Jag tittar på min egen situation igen: Alltså, jag åker på en omfattande turné, spelar varje dag i veckan utom en. För det får jag väldigt väldigt bra betalt. Det är en kort period, 6 veckor, mitt barn har en oerhört kärleksfull far som är med honom hela tiden och han går på sin älskade förskola där han får hemlagad mat varje dag och sedan, efter hämtning, blir sönderpussad fram till läggning då han sover med sin pappa. Jag flyger till spelningar, eller åker väldigt bra bilar eller bussar. Jag har bra hotell, bra kollegor och ju mer jag skriver här desto mer skäms jag. Skäms på mej! Min sorg över att vara borta är förvisso en sorg, saknaden är stor, men det är ett så litet futtigt problem i det stora hela och jag tänker på om jag varit mamman som kanske får se sina barn frysa eller svälta ihjäl i vinter, hur skulle jag då ens kunna leva själv? Vad fan gnäller jag över? Kan vi inte lyfta blicken och skärpa upp oss lite? Jag vill inte läsa mer om massa stockholmscentrerade larvpotteproblem. Jag ska ta mej fasen torka tårarna NU och acceptera känslan av saknad MEN veta att den smärtan är NADA jämfört med mamman som inte ens kan ge sina barn skor. Mot Helsingborg. Hålla huvudet högt. BASTA.

IMG_5349.JPG

Mot bästa Norrland!

Nu flyger vi mot Luleå och en för mej efterlängtad Norrlandssväng, spelar alldeles för lite norrut så jag ser verkligen fram emot helgen.
Vi är väldigt glada för de fina recensionerna.
IMG_5107.JPG
”Pernilla Andersson kliver sedan fram som kvällens mest uppskattade underhållare, och river ner skratt och applåder med sina anekdoter, Cornelis-visor och ett återkommande tjat efter att få spela musiken från Karl-Bertil Jonssons jul.”