Turnémammans mardröm

Scenario: Signering efter två timmars konsert i valfri stad i Sverige.
Dam något äldre än mig, säj 45-50:
– Men var har du lille Sixten?
Artist med lite krampaktigt leende:
– Han är hemma med sin pappa.
Dam med misstro i blick:
– Ojdå, jaha, det är en diger turné har jag sett, du måste vara borta mycket?
Trött, sönderrest mamma med istappar i röst, men ändå fortfarande leende eftersom det står folk och knäpper av sina mobilkameror bredvid:
– Jo, under en kort period blir det ju så i vårt yrke, men sedan kan jag ju vara hemma mer än de flesta mammor (varför försvarar jag mig??)
– Jaha, så pappa är hemma hela tiden då?
Pressad mamma, skämtsamt:
– Ja, det är en mycket bra pappa.
Plirande damen, med eftertryck:
– Så du är egentligen bara hemma 1 el 2 dagar i veckan då?
Mamma som börjar bli smått besvärad försöker avsluta:
– Ja så kanske det är denna perioden…
Dam lägger in nådastöt:
– DET är fantastiskt vilken bra pappa Dregen måste vara, tänk om alla män vore så?
Mamman får nog, ler OERHÖRT ansträngt och säger med istappar i rösten:
– Hur då menar du? Jämställda eller? Bekväma med sitt barn? Eller pappalediga? Jag förstår inte?
Dam, nu något förnärmad:
– Jag menar bara att det är fantastiskt att han är så duktig med sin son.
Mammaartisten reser sig, märkbart irriterad och på väg därifrån:
– Ja är det inte F A N T A S T I S K T så säj, att pappor tar hand om sina barn nuförtiden.
Damen:
– Men vänta, vi måste ju ta kort så jag kan visa alla hemma.
Sedan följer en för mammaartisten omåttligt lång ”nej den blev inte bra, den blev suddig, den blev jag ful på, nähä den blinkade du på, vi tar en till” stund. Mammaartisten lyckas smita in bakom scen och vrålar ut frustrationen i logen.
2014 är pappor FANTASTISKA för att de är någorlunda jämställda och hänger med sina barn. Andra (förmodligen hjärntvättade) kvinnor påtalar detta och hade jag fräst att ”jag var helt själv med sonen större delen av hans första år utan ”hjälp” (förutom på turnéerna då vi hade barnvakt och också DET var konstigt enligt vissa människor) vart är MIN medalj?”, ja då hade damen helt sonika kallat mej bitter. Det är 2014 och hur mycket jag än längtar efter min älskade son när jag är borta så ser jag hur bra det varit för honom och hans pappa att de fått vara lite för sig själva och hitta en egen grej. Jag är dock väldigt ledsen över att vi fortfarande har ett så ojämställt samhälle att folk tycker det är ok att gå fram till mig, få mej att känna mej som en dålig mamma (vet att lite av det ligger hos mej själv också, men ändå) och prisar en pappa till oanade höjder för att han tar hand om sitt barn. Jag har kvinnliga kollegor som berättar att pappor till deras barn på fullt allvar kallar sig för ”barnvakter” när de är med sina barn och kollegorna är ute och jobbar. WTF? 2015 måste bli bättre. Over and out, 4 gig kvar.

IMG_5255.JPG

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 reaktion på “Turnémammans mardröm

  1. Johan Hjert

    Jag kan bara beklaga att du råkar ut för dessa energislukande kommentarer. Då jag hade äran att få träffa dig i Laholm vid ett gig där, slogs jag och vi som arbetade då, av vilken fantastisk mamma du var. Vi (jag om mina medarbetare) pratade om det efteråt, om hur vi uppfattade dig som en oerhört närvarande, varm och ömsint mor. Och att du lyckades balansera detta med det oerhört professionella artisteri. Det jag vill ha sagt är att vi var mäkta, mäkta imponerade av dig som mor och som artist. Låt inte dessa energislukande personerna ta din energi. Önskar dig och din familj en riktigt god jul och ett gott nytt år.
    Med vänlig hälsning,
    Johan Hjert, kulturchef i Laholm

    Svara
  2. Eva Morin

    Jag håller verkligen med dig, Pernilla. Men jag måste också säga att jag är så himla glad för att de flesta pappor har en sån närhet till sina barn nu för tiden. Jag ser så mycket av detta i mitt arbete i förskolan. Inte för att det skulle vara så fantastiskt och oväntat att pappor faktiskt tar hand om sina barn, utan för att det faktiskt inte var på det sättet för några generationer sedan. min pappa var så närvarande han kunde ( jag är fyrtiotalist) men på den tiden var det mammorna som hade den nära relationen med sina barn beroende på att de ofta var hemma medan papporna var på jobbet. Det var en annan inställning också, gjorde pappa något i hushållet hjälpte han mamma. Om barnet gjorde något dumt sa mamman ibland ”Vänta du tills pappa kommer hem!” Så skulle pappa straffa barnet när han kom hem, kul utgångsläge för närkontakt. Nu är papporna lika viktiga för barnen som mammorna och alla har vunnit så mycket på det, barnen mest men även papporna och mammorna.

    Svara