Turnémammans mardröm

Scenario: Signering efter två timmars konsert i valfri stad i Sverige.
Dam något äldre än mig, säj 45-50:
– Men var har du lille Sixten?
Artist med lite krampaktigt leende:
– Han är hemma med sin pappa.
Dam med misstro i blick:
– Ojdå, jaha, det är en diger turné har jag sett, du måste vara borta mycket?
Trött, sönderrest mamma med istappar i röst, men ändå fortfarande leende eftersom det står folk och knäpper av sina mobilkameror bredvid:
– Jo, under en kort period blir det ju så i vårt yrke, men sedan kan jag ju vara hemma mer än de flesta mammor (varför försvarar jag mig??)
– Jaha, så pappa är hemma hela tiden då?
Pressad mamma, skämtsamt:
– Ja, det är en mycket bra pappa.
Plirande damen, med eftertryck:
– Så du är egentligen bara hemma 1 el 2 dagar i veckan då?
Mamma som börjar bli smått besvärad försöker avsluta:
– Ja så kanske det är denna perioden…
Dam lägger in nådastöt:
– DET är fantastiskt vilken bra pappa Dregen måste vara, tänk om alla män vore så?
Mamman får nog, ler OERHÖRT ansträngt och säger med istappar i rösten:
– Hur då menar du? Jämställda eller? Bekväma med sitt barn? Eller pappalediga? Jag förstår inte?
Dam, nu något förnärmad:
– Jag menar bara att det är fantastiskt att han är så duktig med sin son.
Mammaartisten reser sig, märkbart irriterad och på väg därifrån:
– Ja är det inte F A N T A S T I S K T så säj, att pappor tar hand om sina barn nuförtiden.
Damen:
– Men vänta, vi måste ju ta kort så jag kan visa alla hemma.
Sedan följer en för mammaartisten omåttligt lång ”nej den blev inte bra, den blev suddig, den blev jag ful på, nähä den blinkade du på, vi tar en till” stund. Mammaartisten lyckas smita in bakom scen och vrålar ut frustrationen i logen.
2014 är pappor FANTASTISKA för att de är någorlunda jämställda och hänger med sina barn. Andra (förmodligen hjärntvättade) kvinnor påtalar detta och hade jag fräst att ”jag var helt själv med sonen större delen av hans första år utan ”hjälp” (förutom på turnéerna då vi hade barnvakt och också DET var konstigt enligt vissa människor) vart är MIN medalj?”, ja då hade damen helt sonika kallat mej bitter. Det är 2014 och hur mycket jag än längtar efter min älskade son när jag är borta så ser jag hur bra det varit för honom och hans pappa att de fått vara lite för sig själva och hitta en egen grej. Jag är dock väldigt ledsen över att vi fortfarande har ett så ojämställt samhälle att folk tycker det är ok att gå fram till mig, få mej att känna mej som en dålig mamma (vet att lite av det ligger hos mej själv också, men ändå) och prisar en pappa till oanade höjder för att han tar hand om sitt barn. Jag har kvinnliga kollegor som berättar att pappor till deras barn på fullt allvar kallar sig för ”barnvakter” när de är med sina barn och kollegorna är ute och jobbar. WTF? 2015 måste bli bättre. Over and out, 4 gig kvar.

IMG_5255.JPG

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *