Biografi

Pernilla Andersson – Tiggrinnan

Pernilla Andersson släpper ett nytt album. Efter åtta studioalbum, turnéframgångar och grammisnomineringar som ”årets kompositör” och ”årets artist”, ett av George Martin personligen utdelat producentpris (”The Sir George Martin Award”) samt medverkan med låten ”Mitt Guld” i årets melodifestival, är hon nu tillbaka med ett album hon själv tycker var ett av de svåraste, känslomässigt, att skriva.
– Jag har skrivit skivan till mig själv, för att plocka upp, trösta och reda ut mig. Att andra ska tycka något om den känns nästan konstigt, den är min högst privata skiva, som tagit mig igenom en svår period i livet, säger hon.

Nya albumet ”Tiggrinnan” (ja, det ska vara med två ‘g’) är en historia om att förlora och förlora sig, om uppbrott, längtan och den hjälplöshet som infinner sig då närstående sakta försvinner från en i en sjukdom. Den berättar om styrka och svaghet, om styrka som växer ur svaghet – i varje Tiger finns en Tiggare om man pressar riktigt hårt – en styrka som kommer ur insikten om att sorg måste konfronteras, så att rädslan inte vinner.

Men. Den berättar också om när koltrasten sjunger en sång om nåt nytt… Om att orka börja om, gång på gång.

Tiggrinnan är Pernillas nionde studioalbum, hon har i vanlig ordning skrivit, producerat, arrangerat och mixat musiken själv.

Kjell Andersson har varit skivans A&R, han kontrakterade den 23-åriga Pernilla till dåvarande EMI 1997, vilket resulterade i hennes debut ”My Journey” 1999.
– Jag ringde till Kjell och frågade om han ville ta sig an plattan, visste ju att han mer eller mindre gått i pension, men jag kände att jag behövde lite hjälp med att sortera ut allt jag höll på med. Eftersom jag gör allt, från ax till limpa, är det lätt att tappa bort sig i processen, i synnerhet när det är album nio. Kjell har bidragit mycket till skivan, framförallt har han koll på hela min musikaliska historia eftersom det var han som en gång kontrakterade mig. Han utmanade mig på ett bra sätt.

Rent soundmässigt  och inspelningstekniskt har även borgångne producentlegenden Anders Burman (Metronome) betytt mycket.
– För mig har mycket fallit på plats med denna plattan. Jag har vågat lita på att jag kan göra en bra live-sångtagning i studio och har haft modet att behålla skavanker som jag nog inte skulle behållit förr. Att spela trummor själv på låtar hade jag också dragit mig för. I mixarbetet har jag strävat efter att hålla instrumenten rena och akustiska, säger hon.

Äldre Biografi

År 1999 döpte Pernilla Andersson sitt debutalbum till ”My Journey”. Men föga anade hon nog den gången vilken sorts resa hon skulle ge sig ut på. Hur många tröttsamma transportsträckor den skulle innehålla, hur många vägbyten. Men hon kan å andra sidan i dag, åtta studioalbum och två livealbum senare, stolt se tillbaka på en musikalisk tripp som gjort henne till en av de mest mångsidiga och respekterade artisterna på den svenska popscenen.

Om man nu ens kan etikettera henne som artist. Respekten har vunnits även för hennes insatser som producent, musiker, skivbolagsägare, musikförlagsentreprenör och inte minst som förkämpe för våra kuster och fiskevatten. Bredden i hennes artisteri kanske bäst illustreras av att den låt med henne som strömmats oftast på Spotify inte är någon av hennes pophits, utan en finstämd inspelning av barnvisan ”Sov du lilla videung”.

Sommaren 2012 innebar något av en andningspaus efter tre-fyra ytterst intensiva år. Men redan hösten 2012 brakar det igång igen, med bland annat det första av två album med den gemensamma titeln ”Det är en spricka i allt; det är så ljuset kommer in”. Utgivningar som följs upp med hennes mest ambitiösa turnéupplägg hittills, och då talar vi ändå om en artist som bara under 2011 gjorde 90 liveframträdanden.

Pernilla Andersson, som i dag delar sin tid mellan en stuga på en ö i Stockholms skärgård och en lägenhet på Stockholms söder, föddes på Södersjukhuset i Stockholm. Men det var i Skåne, i Hässleholm och Kristianstad, som hon växte upp och formades. Redan där inleddes en tidvis skakig resa som mycket påverkat hennes skapande. Hon föddes i ett musikerhem – pappan var jazzmusiker, mamman schlager- och jazzsångerska – och Pernilla började själv spela piano redan när hon var fem år. Bara några år senare gjorde hon sina egna första låtar. Men samtidigt som flödet av jazzintryck i grunden format hennes musicerande, kunde det också hämma. Hon har beskrivit hemmets musikpåverkan:

”Det fanns perioder när jag fullomligt avskydde jazz. Det tjatades så om Miles Davis och Carmen McRae att jag i ren trots flydde in i Burt Bacharach, Carpenters, Carola och ABBA. Och  rockmusik. Än i dag väljer jag oftast Deep Purple, AC/DC eller Rolling Stones när jag vill fokusera inför någonting, som ett scenframträdande.”

Inte minst påverkades Pernilla av föräldrarnas skilsmässa i tonåren. Hon har långt senare använt känslor från det uppbrottet som uppslag till några av sina starkaste texter. Men samtidigt har hon sagt att uppbrottet, under tesen att inget ont också har något gott med sig, starkt påverkade henne att sätta full fart framåt med sitt liv och sin musik. Hon såg inget alternativ till det. Det fanns liksom inget tryggt fundament att luta sig emot.

Det första steget bort från barndomens miljöer innebar studier. Först i Göteborg (”balett, jag slutade efter ett halvår, det enda bra med det var att jag skrev mina första bra låtar under tiden”) och därefter i Stockholm på Kungliga Musikhögskolan, ”Ackis” (”Jag blev dödstrött på det efter två år, institutioner och jag är inte helt samkörda”).

Efter resor i bland annat Indien, Spanien och USA fick hon så, 1999, sitt första skivkontrakt. Talangscouten som upptäckte henne, Kjell Andersson på skivbolaget EMI, är än i dag en av hennes mentorer och goda vänner. Men hon upplevde att skivbolaget som sådant inte förstod hennes vägval vid debutalbumet ”My Journey” och uppföljaren ”All Smiles” – det vill säga att kombinera klassiskt singer/songwritersmideri med jazz – och hon började snart se sig om efter ett annat sammanhang.

Detta visade sig vara lättare beslutat än gjort. Det tog fem år innan ”Cradlehouse” släpptes. Då i ett samarbete mellan hennes egna bolag Charlie Bullet och Bonnierkoncernens dåvarande skivbolag. Men åren fram till ”Cradlehouse” – som även släpptes i ett antal andra länder – hade knappast varit inaktiva. Efter studierna och resorna hade Pernilla börjat bredda sig till att även agera sessionmusiker och producent. När hon år 2002 producerade Svante Thuressons ”Nya kickar” blev hon inte bara för första gången Grammisnominerad, i en svårt mansdominerad bransch blev hon dessutom den första kvinnliga producenten av en utgivning på ett stort svenskt bolag (EMI/Capitol). Hon turnerade som pianist och körsångerska med Thomas Di Leva och jobbade på fik för att få ekonomin gå ihop.

”Jag älskar att producera andra artister. Det håller skallen frisk och det är bara hälsosamt att fokusera på någon annan än dig själv ett tag. Gudarna ska veta att det finns gott om tillfällen att föda ditt ego i den här branschen”, har hon sagt.

Pernillas många bildlika och bokstavliga resor höll på att få ett drastiskt slut vid nyårstid 2004. Nyförälskad hade hon åkt till Phuket i Thailand med pojkvännen Dregen. Första dagen på plats sveptes de med av tsunamin men överlevde som genom ett mirakel. Händelsen satte självklart djupa spår. Den gjorde exempelvis att Pernilla beslöt att ta itu med saker som hon planerat till långt senare i livet och karriären. Hon och Dregen bosatte sig i en stuga på Runmarö i Stockholms skärgård, och började engagera sig i saker som hon brinner för. Som det hotade fisket i Östersjön och miljöfrågor i de kustnära trakterna. Senare gjorde hon en stödplatta i ämnet och år 2012, skulle hon komma att bli pr-ambassadör i frågorna i regi av organisationen Håll Sverige Rent.

Dramatiken i Thailand påverkade påtagligt albumet ”Baby Blue” som 2007 blev hennes dittills mest hyllade. Flera av texterna är direkt färgade av händelserna. Samma år släppte hon även EP:n ”The Big Cover-Up”, med nedtonade versioner av  rocklåtar (S.O.O.L, Twisted Sister, Backyard Babies). De positiva omdömena haglade nu över Pernilla och hon blev även inbjuden att agera uppvärmare för Bryan Ferry.

Men ett faktum kvarstod: den större publiken hade fortfarande ingen större aning om vem Pernilla Andersson var. 2008 tog hon därför två parallella beslut, som så småningom skulle visa sig göra att såväl hennes karriär som musik fick ett mäktigt lyft.

Hon startade egna Sheriff Records (som utöver Pernilla själv senare bland annat släppt album med Titiyo, Svante Thuresson och Staffan Hellstrand) och inledde ett samarbete med ärevördiga skivbolaget Metronome. ”Att starta Sheriff var en dröm som närmast kan liknas vid att sy upp en egen kostym. Man vet att den kommer sitta perfekt eftersom den är skräddarsydd efter dina mått”, sa Pernilla den gången.

Men inte minst gick hon över till att sjunga på svenska. En av de första låtarna på svenska, ”Johnny Cash & Nina P”, blev hennes första bredare hit och nådde exempelvis rasande snabbt över 300 000 träffar på YouTube. Ett sammanhang som upptäckte henne var redaktionen för den norsk-svenska tv-satsningen ”Skavlan”, som bjöd in henne till sitt allra första Stockholmsinspelade program.

Men Pernilla Andersson vore inte den så respekterade Pernilla om hon så enkelt gav upp den vision hon så länge satsat på, alltså välskrivna engelska texter. Redan 2009 kom det engelskspråkiga albumet ”Ashbury Apples”. Det som hos andra kanske hade upplevts som splittrat adderade bara till helheten, och efter kritikerhyllningar och Grammisnominering bubblade det frenetiskt kring artisten Andersson. Nyfikenheten på henne minskade inte av att hon 2010 spelade 60-talssångerskan Ann-Louise Hansson i långfilmen ”Cornelis”.

Den stora krevaden kom efter medverkan i Melodifestivalen 2011 med låten ”Desperados”. Bidraget nådde visserligen ”bara” tävlingsmomentet ”Andra chansen”. Men all expertis var överens om att Pernilla var en av det årets vinnare karriärmässigt. Något som underströks av 90 spelningar under året som följde. Slutskedet av maratonturnén fångades på livealbumet ”Tre och en flygel”. I totalt nio låtar fångas på albumet den mäktiga känsla som uppstår när Pernillas nyare låtar färgas av livearrangemang som ofta har botten i det hon pysslade med tidigare i sitt artistliv. ”Jag är själv lite chockad över hur coolt det blev, denna sättningen är ju jävligt häftig. Jag tycker detta binder ihop min jazzbakgrund med det jag gör nu”, sa Pernilla vid utgivningen.

2012 slöt Metronome och Pernilla ett nytt avtal som gör att hennes roll på bolaget vidgas. Hon kommer i fortsättningen även att vara rådgivare/a&r-konsult åt såväl sitt skivbolag som ett nystartat musikförlag med samma namn.

Pernilla kommenterar sin roll: ”Min stora förebild i skrivbranschen är Anders Burman, så för mig är det otroligt hedrande och roligt att få vara med och forma hans legendariska Metronome”.

Den resa som Pernilla Andersson gav sig ut på vid ”My Journey”, den bara fortsätter och fortsätter och 2013  blev Pernilla tilldelad ”The Sir George Martin Award” för sina insatser inom kompostition och producent området.  Hon mottog priset av Sir George Martin personligen och beskriver det som den yttersta bekräftelsen på den väg hon valt att gå.  ”2013 fick jag min son och detta fina pris samtidigt, jag har svårt att se att det går att toppa”, säger Pernilla.

2014 har inneburit stora utmaningar, med en roll i den danska succén och teaterkonserten ”Come Together” på Uppsala Stadsteater. Pernilla har haft en specialskriven roll och gjort 22 föreställningar i denna väldigt speciella uppsättning.  1 November släpptes också ”Pernilla Andersson och Gävle Symfoniorkester under ledning av Hans Ek” exklusivt på Spotify och året avslutas med att Pernilla åker på stor julturné, Christmas Night.

Nytt studioalbum planeras till hösten 2015.