Min syn på saken!

Med anledning av förra veckans artiklar i diverse tidningar gällande barnfattigdomens varande eller inte varande, den inhumana behandlingen av människor som blivit utförsäkrade samt alla korta arga, ofta politiska uttalanden på twitter och facebook, beroende på vart man kommer från (höger eller vänster uppväxt), har följande insikt drabbat mej: Vi måste lyfta blicken och ta in världen mycket bredare och mer humant och filosofiskt.

Släppa rött och blått. Sluta tjafsa. Jag är uppväxt med både blå och röda regeringar och kan ärligen säga att i ALLA mina kontakter med socialtjänst, kuratorer, kulturarbetsförmedlingar, psykologer, försäkringskassor och diverse andra institutionsbaserade statliga verk, har ALLTID samma nedbrytande känsla av att inte räcka till, duga, kunna leverera, inrätta sig i ledet eller ens förtjäna hjälp infunnit sej. En känsla av skam och ovärdighet.

Sedan lågstadiets (blå regering) ”Pernilla har myror i brallan och nässlor i skorna, haha” (över huvudet på en), till mellanstadiekuratorns ”barn hittar ofta på saker för att få uppmärksamhet när de känner sig osedda” (gällande osunt bråk och drickande i hemmet), har min känsla av att inte kunna lita på i princip någon annan än sig själv grundmurats i mig. Antagligen ska det inte vara så, barn SKA kunna lita på vuxna och på samhället. MEN, det har aldrig riktigt funkat i min verklighet.

Jag tackar högre makter för att jag föddes med mycket styrka. Styrka att hålla tag i min värdighet, klara mej själv, göra på mitt eget sätt och ställa mej utanför systemet när jag inte klarade att vara i det. Jag klarade inte av att någon dåligt insatt handläggare med vek frisyr skulle tala om för mej hur mitt liv skulle fungera, vilka vägar man BÖR gå och hur man inte bara kan sitta och drömma om himmelriket, ”det finns ju en vardag också”. Som smular sönder ens ”starta-eget-bidrags-ambitioner” med: ”företag lönar sig inte i din bransch, kan du inte utbilda dig till dramapedagog?” NEJ, det kan jag inte. Jag vill ha allt, och jag kan jobba hårt som fan, jag vill turnera, ha skivbolag, förlag, visa förändring i branschen, skapa nya vägar och VÄGRA tesen ”det går inte”. Handläggare blir nedlåtande, mungipor snörps ihop, ”jahaja, du kanske ska bli företagsledare som Percy Barnevik då eller…”Ja, varför INTE. Säg inte åt mig vad som är möjligt och inte. Tryck inte in mig i dina led. Jag har visioner. Stöd mig istället för att sitta där och snörpa!

När en närstående familjemedlem misshandlades (röd regering), fick tänderna utslagna och rättegången slutade med att mannen fick böta 2500 kronor (som inte räckte till en bråkdel av tandläkarkostnaderna), då kände jag ännu mer: Systemet kan dra åt helvete! Jag ska fixa detta själv, MIN väg, MINA val och jag ger mej inte förrän jag får mitt liv som jag vill ha det. Illa kvickt insåg jag att livet är orättvist och vissa människor får kämpa mer än andra.

Kalla fakta. Mitt stöd och mina tryggheter kom inte från instanser, de kom i form av en fin familj i Mjönäs som ofta bjöd på middag och lät mig vara i deras stall med deras hästar, gratis. Och i den andra, Norrländska familjen, där jag blev intagen som en familjemedlem, fick jag åka med på resor när jag inte hade några pengar, och de gick i borgen för min första lägenhet när ingen annan kunde, för att de litade på att jag skulle fixa det. Stort för mig. För de två familjerna är jag EVIGT tacksam, jag hade lika gärna aldrig kunnat träffa dem och då hade livet kanske sett annorlunda ut. Jag bestämde mig redan då att göra samma för någon annan någon gång OM jag fick tillfälle. Och man får alltid tillfälle.

Som alla andra musiker eller kulturverksamma har jag slitit, spelat på alla möjliga och omöjliga ställen, haft lyckan att bo i Sverige så jag kunnat studera (tack CSN), extrajobbat på dagis och på café, sökt stipendier, levt på luft, hankat mej fram MEN hela tiden haft min värdighet och självkänsla i behåll. Jag startade mitt företag tidigt och, som revisorn sa häromdagen, ”det tog en 14 år att få lönsamhet på dig Pernilla, men nu är vi där”. Ja, det kanske var på tiden. Hade jag varit i någons system hade jag väl varit utförsäkrad, uträknad, utanför, utarmad, utmärglad, utsatt, ute ute ute för länge sedan.

Inne har jag aldrig varit, men jag har ALLTID varit på MIN väg. Och här kommer antagligen, som lök på laxen, en i många ögons politiskt inkorrekt eloge till alla utskällda skivbolagsdirektörer och storfräsarrevisorer i dyr kostym: Ni lät mig göra det jag ville. Galna idéer, många bråk, gap och skrik, MEN jag fick göra det jag ville och får fortfarande det. TACK för det. Ge mej en halv miljon att släppa en Titiyoskiva utan radiosingel eller video, jag behöver bygga upp ett varumärke. Plattan är skitbra men kommer aldrig att sälja miljoner. Däremot bygger vi för framtiden en skivetikett med högkvalitativ musik och vi drar in de pengarna på längre sikt.

Lita på mej, jag har en magkänsla.” ”Ok Pernilla. Kör! (Kostymklädd dam går coolt ut ur rummet och ser allvarligt seriös ut, MEN, väl utanför kontoret hoppade damen jämfota och skrek och hojtade av lycka hela vägen hem). Vi gick jämt upp ett och ett halvt år senare och lade till Svante Thuresson i artistlistan, som också gick bra. Kunde sedan konstatera blygsam framgång för min egen del också gällande skivor. Och sen går vissa skivor lite dåligt också, men så är det. Win some loose some. Allt kan ändras imorgon. Garantier för spirande välstånd finns aldrig i vår bransch. Passa på att skratta när det väl är roligt, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång. För mig är det aldrig reda pengar som skapar min lycka, utan känslan att någon litar på mitt omdöme, satsar på min kunskap, på MIG med mina dåliga skolbetyg, damen som snedseglade in från sidan. Jag blir stolt över att känna mig högt värderad. Ta till er det, institutioner!

Vilken lösning har jag då på allt, jag som nu spytt galla över alla mina möten med institutionssamhället? Jag anser och inser att alla människor är olika, alla har olika styrkor och förutsättningar. Vi har inte alla samma väg att gå, det som fungerat som en lösning i mitt liv, kan innebära döden för någon annan.

Därför MÅSTE vi lyfta blicken och förstå att vi behöver ett starkt skyddsnät i Sverige, det SKA finnas fungerande gratis sjuk och psykvård, fritidsgårdar, kommunala musikskolor, hög A-kassa, bra skolor och även instanser/institutioner där en handläggning tar evinnerlig tid för att byråkratin aldrig upphör att förvåna. Där de som tjänar mer och inte behöver hjälpen ändå betalar till samhället, helt enkelt för att de som inte haft samma tur i livet också ska kunna få något. Kalla det karma eller vad fasen som helst, allt går inte att mäta. Fattigdom tex. Självklart ska man inte falsifiera siffror om barnfattigdom, självklart har vi inga biafrabarn i Sverige, men man KAN sitta med jackor inomhus, i ett lite finare vitt hus i ett medelklassområde (där taxeringskalendern visar två lärarlöner) och frysa pga att det inte fanns en spänn till den där kubikmetern olja som skulle värmt upp pannan. Eller göra som Zlatan, ljuga när alla andra skulle käka pizza och han inte hade råd. Stoltheten över allt. ”Nä, jag är inte hungrig, jag softar istället.” Jo, det händer. I Sverige.

Jag tror INTE på ”starkast överlever”, vi är inga djur. Men vi är heller inte likadana, formstöpta människor som vill gå samma väg och ha samma liv. Vissa vill driva företag och vara utanför systemet som räddar andra. Det måste finnas båda ting. För mig, som satt i konstnärsnämden i 6 år och delade ut stipendier, är den största skillnaden mellan rött och blått hur mycket pengar man får att fördela på kultur, och på hur många jurygrupper man har råd att vara. Där har rött alltid vunnit. Det är fakta.

Politiken har inte haft någon större del i mitt liv, jag har varit fullt upptagen med att jobba och bygga framtid. Eller, kanske är allt politik, tänk bara på det som händer när man blir en del av en jury. Då börjar det: ”vem är mest berättigad, tonsättare eller rockmusiker”, ”tänk vilka utbildningar tonsättarna går, och hur lite arbetstillfällen, dom måste få mer pengar”… ”nej, men tänk alla rockmusiker som inte har några bidrag eller ens KUNNAT söka stipendier här innan, ska inte dom få lite mer, de står ju utanför allt stöd”… ”men de har ju inte den utbildningen…” ”däremot arbetslivserfarenhet till skillnad från de som gått 8 år på musikhögskolan och aldrig spelat ute”… ”ska inte ett riktigt musikerliv med turnerande räknas?”… ”men jazzen då, den är ju mest utarmad, den borde väl få mest av allt”…”jaha då var vi klara, var är alla kvinnliga stipendiater, av gammal ohejdad vana blev det mer män, vi måste börja om, detta är ju pinsamt, vi är ju hälften män hälften kvinnor i juryn”…

Allt diskuteras, och SKA diskuteras. Juryn såväl som samhällets medborgare kommer från olika håll med olika värderingar och så ska man försöka komma fram till vem som ska få vad. Från smalaste tonsättare till bredaste popslyngel. Från invandrade ensamstående kvinnor till storfräsardirektörer. Det ska delas. Alla ska få. Är min åsikt. Man ska få stipendier, statligt stöd när man har det tufft OCH man ska få tjäna mycket pengar.

Det ena utesluter inte det andra i min värld. Vad är jag då? Kommunistmoderat? Vet inte, men jag får mycket hot från högerextrema män som kallar mej rödstrumpehora, och jag får också mail från kyrkoråd som undrar om jag vill sitta med i deras valberedning, för att de tycker mina åsikter är borgerliga och riktiga och passar perfekt in i deras program. Jag bryr mig inte så mycket om något av det. Jag är musiker. Det är vad jag är. I call it as I see it.

Jag ska föda en son vilken dag som helst. Använda mig av Försäkringskassan, en helt ny grej i min värld. Jag får pengar för att vara hemma med mitt barn, ganska länge också dessutom. Otroligt. Tänk att vi har det så i Sverige. Finns det något jag vill ge dig, min son, så är det självkänsla, värdighet och insikten om att människor ska hjälpa varann. Du kanske får växa upp med mer överflöd än andra barn. Får vara i hus i skärgården, bo i lägenhet på Söder, åka på mycket resor och se saker som andra barn inte kan eller har råd med. Ödmjukhet min lilla ängel. Ödmjukhet.

Och insikten om att livet inte är rättvist, man måste hjälpas åt, ibland betalar någon lyckligt lottad mer pengar till något som de inte själva åtnjuter. Det är så det ska vara. Och du, man vet aldrig när det går åt helvete nästa gång. En dag kanske det är du som behöver samhällets hjälp. Då är det skönt att veta att man kan få den hjälp man behöver. Väx upp och bli stark och rättskaffens, släpp girigheten, den förgiftar.

Men du, bli lite galen också och anpassa dig inte, låt dem jobba lite för att förstå dig, utmana dem… Jag väntade på dig så länge, du kom till via ett privat alternativ, pengar som jag aldrig haft råd att betala om jag inte gjort kommersiellt gångbara, politiskt inkorrekta val, som att jobba i en talangjakt på TV3. Jag passade nämligen inte in i kvinnosystemet heller, fick inte barn sådär lätt, tog tid på mig att kunna bära dig, blev lite äldre än normen och hamnade igen lite utanför. Som vanligt. Men din pappa och jag löste det. På vårt sätt. No regrets.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *