Napp eller inte napp, sova i egen säng och det där jädra 70-talet!

När man ger sig in i denna debatt där folk drar svärd lika ofta som påven tar på sig sin påvemössa, är det väl i sin ordning att inledande proklamera: DETTA ÄR MIN ÅSIKT.

Jag minns när jag just fått Sixten, en långdragen besvärlig förlossning som slutade tre dygn senare i akut kejsarsnitt. Förstagångsmamma. Inte så himla kaxig, svag och livrädd för att göra fel. Tog lite tid innan amningen kom igång, men eftersom jag så gärna ville amma så tänkte jag: Nä FAAAN, det SKA gå. Och tillslut gick det fint.  Då kom nappens varande eller icke varande, åsikter, åsikter och fler åsikter.  ”Napp är oslagbart”, ”Det blir tyst direkt” (som att det skulle vara det viktigaste i livet), ”fantastiskt när man reser som ni gör, en enorm tröst på plan, tåg och i bilen”.

Nu är min älskade son snart 2 år och vi känner varann utan och innan, varje rörelse och blink eller ögonkast, jag HAJAR honom precis. Och min son har lätt för att få kväljningar. Något som även personalen på förskolan har noterat. Han har alltid haft det, redan då han ammade. Tillbaka till den osäkra nyblivna fysiskt svaga mamman. Som är så rädd att göra något fel, att inte ha tillräckliga instinkter (nu kan jag helt utan att blinka säga att det inte saknades instinkter, det gör sällan det, däremot så kände jag inte alls den lilla skrynkliga gubbliknande individ som låg på mitt bröst och tittade med vuxen blick in i mina ögon). Jag visste ingenting om Sixten och jag glömde att det var DET jag skulle göra. Lära känna. Inte fråga 580 morsor om nappens varande eller icke varande. Så jag höll på i två veckor, pickade på nappen, Sixten spottade ut, kväljdes, då provade mamman ett tiotal andra ideér som välmenande morsor delgett. Samma resultat. Kväljning och en synnerligen tydlig indikation: JAG VILL INTE HA NAPP! Som tur är insåg jag plötsligt, mitt i en ”pickapånappen”-bonanza, att jag skulle som danskarna säger HÅLLA  OPP!!! Inne i mej sa min röst: Lägg av nu, han vill ju inte ha nappfan. Då slutade jag.

Bara för att bli varse om nästa grej. ”Barn ska sova i egen säng” ”Man sover bäst i egen säng”, ”Man ska inte behöva bli en levande napp för barnet” (Jo, om man ammar är det precis det man ska vara). Och då hamnar vi i den mest omtvistade och känsliga diskussion om barn som verkar finnas: SOVANDET. Här är det återigen MINA ÅSIKTER jag förmedlar, och jag kommer inte ändra dem, ni får tycka vad ni vill, mormödrar, farmödrar, gamla tanter, farsor, lärare, karriärister och känslomässigt slutna läkare. Fem.Minuters.Metoden. Vet ni att den togs fram på 70-talet, alltså för snart 40 år sedan? Vet ni att det numera finns bra belagda forskningsrapporter som visar att spädbarnets hjärna inte bara utvecklas enbart genom genetiskt styrda processer utan i HÖG grad i det sociala samspelet mellan barnet och vårdgivaren. Barnet bygger upp den sociala hjärnan mycket tidigare än man förr trott och det kan förstå känslor av rädsla och övergivenhet på ett mer basalt plan, dvs närhet och skin-to-skin metoden är överlägset att stänga dörren och som femminutersmetoden förespråkar: ”att hela tiden vara stödjande och uppmuntrande, men  undvika mycket kroppskontakt och ett alltför tröstande beteende.” Jag tror inte att ett spädbarn kan uppfatta vad ett stödjande, uppmuntrande verbalt beteende är.  Jag tror de känner närhet som det mest tröstande.  Jag gör själv det än idag och jag fyller 40 i år. ”Barnen blir mer samarbetsvilliga av metoden”.  Jo, tacka f-n för det, rädda barn tenderar att vara mer samarbetsvilliga för att kanske kunna sno till sig mer närhet? Minns att man på 70-talet även förespråkade att barn skulle äta var 4:e timma, oavsett hur mycket det skrek. KAN VI LÄMNA 70-talet SNART?  Läsa ny forskning?  Skin-to-skin metoden har börjat användas i väldigt stor utsträckning på neonatalavdelningar, då man märker att barn som är för tidigt födda mår bättre och utvecklas bättre utanför kuvösen (naturligtvis måste de ligga i kuvös också och få rätt adekvat hjälp och vård) när de får närhet.

Konstigt nog  till skillnad från ”napp-fadäsen” så har jag aldrig varit det minsta tveksam gällande att hålla min son nära, i bärsjal, sedan ergobaby-bärsele, eller ha honom liggande på mej. Jag upplever att han gått i perioder där han behövt mer närhet och jag upplever också att han kommit över dessa perioder snabbare om han fått den närhet han behöver. Naturligvis har jag varit helt förbi av trötthet ibland, som alla andra morsor och farsor, särskilt då jag varit på turné och det ammas nätter, repas på dagar och spelas konserter på kvällar. Då har jag helt sonika lagt ner barnet i sin egen säng ett tag och det har fungerat också, kanske för att han vet att han alltid får komma till mej/oss när han vill. Det är så kort tid i barnets liv, så för mej är det inga problem. MEN, det verkar vara problem för väldigt många andra människor och jag kan bli otroligt irriterad på de gamla sägningarna: ”Barn måste härdas lite, så är livet”. Och att man tycker det är ok att säga dem övergår mitt förstånd. Alla barn är olika! Vissa vill sova själva, andra inte. Finns det några andra däggdjur som lägger sina ungar någon annanstans än hos sig? Varför är det mer rätt att ösa ur sig de gamla flosklerna än om jag skulle kontra och säga: Barn som blir avstängda från närhet utvecklar känslomässiga problem längre fram i livet, det finns forskning som belägger det. Att så mycket grundas innan barnet fyller två år. Att jag tycker man kan se på de par som väljer dessa metoder att de kramas väldigt lite och generellt är extremt noga med karriärer och sina egna liv? (grov generalisering, jag vet, är beredd att få på tafsen här), och att man numera kan se att ätstörningar, drogproblem, depressioner och antisocialt beteende är en verkan av hur mycket närhet man fick som spädbarn. Det skulle jag aldrig säga till någon som tror annorlunda,  eftersom jag respekterar oliktänkande. Men också för att jag försöker akta mig för att kommentera andras föräldraskap. Ibland blir jag sur på mig själv för det, särskilt när jag uppfattar metoderna folk ibland babblar om som direkt skadliga. Men jag brukar ändå hålla god min. Och tänker att eftersom det finns så många sätt att se på barn och uppfostran så får man helt enkelt agree to disagree.

Kan man då få önska sig likartat tillbaka? Varför inte hålla truten med sina 40 år gamla åsikter (nej mamma, han blir inte sjuk om jag ammar såhär ofta, jag älskar dej men håll flabben nu), om jag håller truten med mina åsikter för att vara trevlig? Och, hur kan någonsin närhet, kramar och ”sova hos” vara fel? Jo, så klart, om alla sover dåligt, naturligtvis ska man då lösa sina problem på det vis man tycker lämpligt. Men låt det vara något som är familjens ensak. Tyck inte så förbannat mycket, tror alla gör sitt absolut bästa och gör man inte det är man inte värd sina barn. För övrigt knixade Sixten förbi med en NAPP i munnen precis.  Han tycker den är lite rolig nu. Men får kväljningar om han har den för länge (läs en minut), så som han alltid fått.

1526360_10152008374453666_642964728_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 reaktion på “Napp eller inte napp, sova i egen säng och det där jädra 70-talet!

  1. Mats Liljenberg

    sååå vackert o ”cirkeln kommer aldrig att slutas”, travesti. kom hem från sjön igår, de blir en hel del lyssna på musik då o en eller tre talisker. fann din o din mans ”jag o min far”. tack för den pappa ”gick bort”, vilket dj…a uttryck för två år sen. e nu besatt av den här låten o alla tolkningar av den. hatten av för er o en kram till herr ljungström.

    Svara
  2. Heidi

    Detta hade lika bra kunnat handla om mig och min dotter. Hon vägrade också napp, fick bara kväljningar. Jag blev och är fortfarande ibland hennes napp. Hon har alltid velat sova tätt intill och kan inte somna utan kroppskontakt. Jag har vägrat 5 min metoder eller liknande, jag är hellre lite trött. Hon och sixten hann kanske utbyta idér eftersom att de faktiskt befann sig på samma förlossningsklinik samtidigt. Likadana snuttefiltar ser jag också att de har haft. :)
    Fortsätt lyssna på dina instinkter och på Barnets individuella behov. Det är nog då det blir bäst.

    Svara
  3. Marie

    Du gör precis det du ska göra. Du följer det som känns rätt för er, bättre än så kan det aldrig bli. Människor kommer att fortsätta ge råd och hävda hur bra vissa saker fungerar, för att det fungerade för dem. Det bästa man kan göra som förälder är att ta till sig det som känns bra

    Svara
  4. Lisse

    Älskar dig!!:) Kanske för jag fortfarande har min snart två år gamla son sovandes och ammandes brevid mig i sängen:):) Och min tre åriga dotter på andra sidan.. tror att vi alla behöver närhet och kärlek ..plus att snart är de stora och kan då välja var de vill vara..småbarns åren går ju så himla fort, så bästa att ta tillvara på dem:) ps lillkillen har aldrig velat ha napp och det är helt ok.

    Svara
  5. Elisabeth Bengtsson

    Så bra skrivet Pernilla! Bodde granne med Eckerbergs på 70-talet, väldigt trevliga, men tror själv inte alls på denna metod som gick ut på att göra barnet självständigt väldigt tidigt. En annan metod var att ställa barnet högt upp, sträcka fram armarna och när barnet hoppa flytta på sig. Barnet skulle då lära sig att man inte kan lita på någon annan än sig själv och bli mer självständig…
    Läs gärna ”Kontinuumbegreppet – sökandet efter den förlorade lyckan” av Jean Liedloff. Den skrevs på 70-talet och har påverkat mig väldigt mycket.

    Svara
  6. Pernilla Sunnerberg Tessem

    Så himla bra skrivet, håller med om vartenda ord. Vi har en dotter på 19 mån och vi samsover och kommer att göra det så länge hon själv vill. Jag har delat ditt inlägg i en FB-grupp som heter ”Mammor i söderort” som har 1392 följare i Sthlm. Hoppas det är ok. Tack för kloka ord.

    Svara
  7. Erika Hammar

    Amen!!!
    Kan bara instämma till fullo.
    Själva har vi ett barn som behövde extremt mycket närhet första året. Diverse ”förståsigpåare”, tillika släkt och vänner, menade att vi kunde skämma bort vår dotter pga att vi bar runt på henne typ hela tiden. Vi skulle troligen få ett ännu mer krävande barn längre fram…
    Hela våra kroppar skrek till oss att vi gjorde helt rätt, att vi skulle följa vår intuition och att det var vad vårt barn verkligen behövde, behov som vårt barn signalerade och behövde få tillgodosett.
    Påhejade av en fantastisk barnsköterska, som menade att man aldrig kan ”skämma bort” ett spädbarn, att man får tillbaka för allt bärande senare i form av ett tryggare och stabilare barn. Vi valde att fortsätta med det vi ansåg bäst för VÅRT barn, och har idag en sprudlande, fantastiskt trygg och självständig 4-åring❤️!

    Svara
  8. pernillaanderssoncom

    Just fem minuters metoden är framtagen av Dr och fru Eckberg. Anna Wahlgrens metoder kommenterar jag inte ens, efter att ha läst delar av hennes bok och därefter hennes dotters självbiografi så känner jag att där är dörren helt stängd för mig. Att lämna sitt barn till någon annan för kurande är också mej väldigt främmande. Och då ska tilläggas att min son verkligen inte sover hela nätter eller har en perfekt sömncykel.

    Svara
  9. Jenny Bergström

    Tack! Har också fått rådet om 5-min metoden och totalvägrade. Håller helt med dig där. Den är väll dessutom framtagen av Anna Wahlgren vars dotter skrev en bok om sin fruktansvärda barndom. Jag säger som Astrid Lindgren Ge barnen kärlek, kärlek och mer kärlek. Då kommer folkvettet av sig själv.

    Svara
    1. Anna-Karin

      Anna Wahlgren är en stor motståndare mot 5-min metoden. Hon förespråkar ju en kommunikation med barnet, samt att man ger barnet bra förutsättningar för att kunna sova.

      Svara