Skäms på oss, bortskämda tramsmorsor!

I skrivande stund sitter jag i en taxi mot Arlanda och har en stor gråt/saknarklump i magen. Jag ska flyga och jobba, har gnällt hela morgonen över att jag måste vara ifrån min son i fem dagar. Min saknad har tagit enorma proportioner och tårarna har antingen runnit eller bränt under ögonlocken. Efter en sen lämning på sonens eminenta förskola, som han älskar, har jag hunnit surfa runt på nätet (jag har en bra macair) och se lite olika bloggar och krönikor komma upp. En Mama-kröninka önskar barnfria flyg, en annan småbarnsmorsa är sur för att hon inte kan köpa en väska för 15.000, och den tredje morsan klagar på sin bebis som gråtit hela natten efter en vaccination, när hon, mamman, har ett SÅ viktigt jobb att sköta på dagen. Får lite ont i magen när jag läser, lägger ifrån mej datorn och går ut och tar en kopp kaffe och en macka i lägenheten som ligger i kanonläge på Södermalm i Stockholm. Slår på tv:n och ser rapport, ett inslag där en mamma är rädd för att hennes barn inte ska klara vintern då de alla är barfota och maten inte räcker. DEN ÅNGESTEN. Plötsligt känner jag mej äcklad över mej själv, mina kollegor och hela vår löjliga livsstil som går ut på att HA så mycket som möjligt och samtidigt gnälla över att saker och ting inte är bra ändå. ”Man kan inte jämföra problem så, då hade ingen fått vara ledsen”. Jo det kan man. Jag tittar på min egen situation igen: Alltså, jag åker på en omfattande turné, spelar varje dag i veckan utom en. För det får jag väldigt väldigt bra betalt. Det är en kort period, 6 veckor, mitt barn har en oerhört kärleksfull far som är med honom hela tiden och han går på sin älskade förskola där han får hemlagad mat varje dag och sedan, efter hämtning, blir sönderpussad fram till läggning då han sover med sin pappa. Jag flyger till spelningar, eller åker väldigt bra bilar eller bussar. Jag har bra hotell, bra kollegor och ju mer jag skriver här desto mer skäms jag. Skäms på mej! Min sorg över att vara borta är förvisso en sorg, saknaden är stor, men det är ett så litet futtigt problem i det stora hela och jag tänker på om jag varit mamman som kanske får se sina barn frysa eller svälta ihjäl i vinter, hur skulle jag då ens kunna leva själv? Vad fan gnäller jag över? Kan vi inte lyfta blicken och skärpa upp oss lite? Jag vill inte läsa mer om massa stockholmscentrerade larvpotteproblem. Jag ska ta mej fasen torka tårarna NU och acceptera känslan av saknad MEN veta att den smärtan är NADA jämfört med mamman som inte ens kan ge sina barn skor. Mot Helsingborg. Hålla huvudet högt. BASTA.

IMG_5349.JPG

Lämna ett svar till maria hernborg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 reaktion på “Skäms på oss, bortskämda tramsmorsor!

  1. Louisa

    Tack för att du finns för dina fans, skäms inte över din sorg och saknad och grattis på 40-årsdagen i efterskott! Kram Louisa

    Svara